När jag förlovad mig och började fundera över hur mitt bröllop ska vara gick tankarna ganska snabbt till vän och släktingar, vad förväntar de sig och vad är få okej för mig att göra. Nu är det väl så att jag är medveten om att det är min och Gustafs fest och vad gästerna tycker är viktigt, men inte det viktigaste. 

 

Men... i min släkt är det väldigt ovanligt med stora bröllop. Min mamma och pappa tog med sig sina bästisar till rådhuset i Sigtuna och sen åt de en brakmiddag med ca 7 gäster. Det var 1987. 1994 gifte sig min faster, jag var då 4 och kommer ihåg att farmor hade bakat en tårta som intågs i hennes vardagsrum. Jag mins det nog mest för den goda tårtan. Mina svärföräldrar gifte sig på 60-talet och hade då en stor fest, svärmor hade sytt sin klänning själv. Egentligen var den avsedd för en annan släkting men eftersom de ändå hade samma storlek...

 

Jag kan absolut förstår att mina släktingar valde de bröllop de gjorde och det är absolut inget fel med att bara bjuda in de absolut närmast, det finns massa fördelar med små bröllop. Men vi lever i en tid där våra bekantskapskretsar är större och även om vi bara ska bjude de närmsta så blir det ändå ganska många personer.

 

Hela poängen med ett bröllop är att det är något som man gör en gång i livet så varför inte unna sig lite festlighet då? 

 

Eller ja.. poängen med bröllop är att gifta sig och sen spendera resten av sitt liv med någon man älskar. Men är inte det värt att fira?

 

Det finns förstås ingen som skulle säga emot mig. Men i mitt huvud så kommer det hela tiden upp att det är barnligt att vilja ha spesifika saker och att lägga så mycket pengar på en dag. Fast jag samtidigt vet att mat är det som kommer att kosta mest och det gör det för de flesta. Klänningen, skor och det jag ska ha på mig är mindre viktigt. Huvudsaken är att det ser bra ut. Fotograf är också dyrt men oerhört viktigt eftersom bilderna är det ända man har kvar när dagen är över. Det vore trevligt med en ring som inte ger mig utslag och jag vill gärna ha stenar som inte bidrar till handeln med konfliktdiamanter (vilket för det hela mycket billigare).

 

Mitt problem är nog att jag ofta fått höra att jag är bortskämd och att jag är dålig på att hålla i pengar. Både av är sanna, men allt är också relativt. Många gånger känner jag mig omyndigförklarad och det gör att jag har väldigt svårt att fatta beslut ibland och jag berättar ytterst sällan för någon att jag köpt något även om det är något som jag verkligen vet att jag behöver t.ex en ny jacka. 

 

Det finns nog ingen direkt slutsats här. Sjävlklart har jag rätt att ställa vilka krav jag vill, tanken är ju att jag och Gustaf ska betala för allt själva + lite kuvertavgift. Så vad jag vill ha på mig är helt upp till mig. Sen är jag också förbaskat medveten om de fel och brister som jag har. Så passa att det kanske styr mig lite för mycket.